Ultrasnubbarna - hurra!

Femte pipet - spring! Betty startar på medel-VM. Nervositeten kulminerade då hon skulle iväg från förstarten. Skulle allt gå vägen? Men vid starten där det var fokusering och tystnad, där blev hon lugn. Första kontrollen var ingen som hon noterade, det var en mycket enkel kontroll, och faktiskt så var hela banan enkel. Den bar flöt på, och hon kunde hela tiden hålla framförhållning och in mot alla kontroller lyfta blicken för att se riktningen på utgången innan stämpling. De touchfria kontrollerna var verkligen sköna, man slapp stoppet i flytet!

 

Undet loppet tänkte hon lite på Magnus, att det var en sällsam känsla när han var närvarande. Men sen är det fokus på idrotten igen. Det där tidsfördrivet hon har, tills hon kommer på nåt vettigare att göra som en av de där kloka elitmotionärerna sa en gång. Lustiga de är, tänkte hon då, att de inte förstår hur viktigt det är med satsningen. Hon kan inte förstå att de säger att de varit elitmässiga en gång.

 

Betty däremot har inte haft nån annan tanke än att bli bättre och bättre i orientering. Jo förstås, det där med killar har hon väl tänkt på en del...  men inte vad det kan leda till, och hur man kombinerar satsning med sällskap. Och tankarna om motivation och vad som känns viktigast i livet vid 25+ de tankarna har inte ännu kommit till Betty, nu när hon stämplar på näst sista kontrollen. Sista är en "rakt på"-kontroll men man kan komma snett. Betty siktar lite höger, eftersom hon vet hur målspurten ser ut och att hon då borde se några av flaggstängerna som ledning in mot sista. Planen funkar perfekt, och hon känner för första gången under loppet att hon är oerhört ansträngd. Det kanske har gått riktigt snabbt!

 

Upploppet, finalen, där man tar ut sig, där inget vinns möjligen förloras en placering. Speakern skränar våldsamt, och publiken hänger över staketen. Och Magnus. Där står han, och vad han jublar! Han håller i en skylt, det är HON i den och ett hjärta runt om! Hon hör inte vad nån ropar, plötsligt i en ny värld, men ser på allas leenden och Magnus ansikte att detta lopp räckt MYCKET långt.... och känner att hon med Magnus också kan komma mycket mycket långt och hon tar sista steget på upploppet, och går i mål.

Det är morgon på VM-dagen. Bettys stora händelse. Den kom lite oväntat, hon siktade ju allt på att ta sig till VM men eftersom VM-kvalloppet var helt avgörande var all hennes fokus på det loppet. Tiden från kvalet till dagens VM har dock varit fylld med kvalitativ träning och hon är redo för att genomföra ett bra lopp, med rätt fart och hålla koll på de tekniska fallgroparna hon tror sig kunna falla i. 

Förberedelserna inför tävlingen ser olika ut för alla löpare, men det finns hysteriska herrar som är irriterade på att det är fel frukost, inte nog mycket kolhydrater. Som om det skulle spela nån roll tänker Betty och mumsar på såna feta goda hotellbullar.

Hon har relativt sen starttid nu med de nya reglerna om att landet själv avgör startgrupp, och den förmodade hettan senare på dagen gjorde att hon får sista startgrupp. Hon är ju trots allt nykomling i laget! Hon får endast två löpare efter sig efter lottningen!

 

Lugnet lägrar sig på väg ut mot tävlingsplatsen och de flesta blir mycket introverta av nervositet och fokusering. Betty lyssnar på musik och slumrar den korta resan. Snart är det start.

Det är tävlingsdag på VM, men för Betty blir det läktaren. Och faktiskt är det läktare, målplatsen är på en stadion för friidrott. Det blir som vanligt en tajt uppgörelse där alla måste satsa fullt i kvalet på förmiddagen för att ta sig vidare till finalen senare på dagen.

Betty struntar i att se finalen, och tar en joggingtur själv. Det finns en karta i närheten så hon tar sig dit men väl där joggar hon bara och tar några ruscher på 3.30 min/km utan att läsa kartan just. Hon vill spara sin orienteringsork till hennes stora lopp, medel-VM-starten blir överlägset det största hon hittills har gjort i sin idrottskarriär!

På kvällen blir det tårta och tidig kväll efter massagen. Det blev som vanligt några nya okända namn som tog medaljer på sprinten. Magnus och Betty träffas lite på kvällen och de snackar igenom Bettys strategi och känsla inför loppet. Vägen mot framgång känns utstakad, men hon är oerhört nervös och har svårt att somna den kvällen...

Det är nu dags för avresa mot VM, och eftersom det går ju i Danmark så är det en kort resa, det tar bara några timmar i minibussar. Magnus är också med som klubbens ledare, men officiellt har han ju inget uppdrag. Allt sånt sköts ju av förbundets ledare.

Det är bra stämning i bussen och de lyssnar så klart på Lorentz & Sakarias med Molnen (Ni kan inte nå mig). Betty flyger iväg i tankarna och springer fjäderlätt i den danska skogen, över småkuperade sanddyner och nånstans hör hon någon prata om mat och pizza: de har stannat till för att äta lunch!

Snart är det dags att åka mot VM så Betty kör inte så hård träning. Det blir det vanliga med lite styrke och spänst, men den tuffa intervallträningen utgår helt. Hon cyklar lite för att komma ut och röra på benen, men bara plancykling. Sista orienteringsslipningen är en övning på preO-karta så att hastigheten ska hållas låg men orienteringshastigheten hög. Övningen är en bana som är gafflad i sig själv i ett antal slingor, så att hon får träna olika utgångar från samma kontroll. Det sitter gjutet! Elitmotionärsgubbarna hänger inte med och det brukar vara ett bra tecken på att orienteringsformen är på plats!

Hon har inte tänkt nåt speciellt på kosten eller så, men tar en extra vitlökstablett på kvällen. Hon känner faktiskt att det är ganska skönt att inte köra stenhård träning, men smatiditg måse hon ju tag det där cykelrurerna för att itne blif ör rasklös.

Det är som vanligt träning, oftast dagens höjdpunkt för Betty. Hon har nu inga känningar alls kvar där i sin knäskada utan kan fokusera på riktigt bra träning inför VM-starten inom kort. Och det här med att träna med grannklubben är ju riktigt bra! Det är kul att få ny sparring.

Anton är så klart på träningen också. Han tränar som de andra, och han är också med på styrkepasset som många av de mest satsande kör efter löpträningen. Betty kör mest bålträning, Anton och de andra yngre seniorerna kör bänkpress, men mest på skoj. Han verkar inte vilja se henne riktigt, men så låtsas ju killar ofta. Är han verkligen intresserad? De var ju på bio trots allt.

I duschen efteråt hör Betty hur Kjerstin snackar med några andra, och hon säger att Anton flirtar med Sussie. Betty känner att det är bara släppa taget om Anton på en gång. Hon längtar till Magnus...

Det är äntligen en vanlig tävling i distriktet. Betty känner av den intensiva träningen som nu ska följas av mer lättare träning inmot VM. Ibland fattar hon inte riktigt att det ska bli VM för henne, det känns overkligt men hon har mentalt en bra bild av det nu. Hon vinner tävlingen trots ingen maximal insats.

Efteråt bjuder Anton, trots att han är två år yngre, henne på bio! Hon kan bara säga ja, och de går dit. De ser en actionfilm och hon gillar den. De känner inte varann så jättebra så det ger en bra vink om Antons intresse av henne!

Efter filmen föreslår Anton att de kan köra lite morgonträning dagen därpå, han tänker ca 13 km lätt löpning på stigar. Betty tvingas säga nej, det måste vara ännu mer vila för henne och hon låter sin VM-plan gå före Antons invit, men det svider lite.

Betty tränar mer och mer med grannklubben, de har ju ett samarbete trots allt. Det är trevligt och det är bra att få lite sparring med de snabba löparna där. Dessutom försvinner tankarna på Magnus lite. Hon vet inte vad hon vill, han är ju trots allt singel,snygg, lite lagomt gammal, gillar orientering, och han är ju inte ens avlönad tränare! Nästan bara som en vanlig klubbkompis. Men nej, det går nog inte...

 

Dagens teknikövning var en labyrint, där det var ritat en labyrint ovanpå banan man skulle springa. Labyrinten fanns bara på kartan, så man får titta på sitt GPS-spår efteråt om det gick vägen utan att stöta till väggarna. Betty missade bara på ett ställe!

Livet är mest träning träning träning. Men är man 23 och får springa VM första gången, så tänker Betty att det är bäst att ta chansen! Övningarna är ungefär samma som de var innan VM-kvalet, det är fart, och fokus på utgången från kontrollen. Den börjar sitta så pass att Magnus tycker att det kan vara dax träna på sista säkra och kontrolltagning i hög fart. Mycket hög fart...

Träningen var bra, de körde en bra medeldistansövning tillsammans. Banan var ibland gafflad ut från kontrollerna så att Betty ska öva att själv bedöma åt vilket håll hon ska springa. Samtidigt blir det lite tävlingshets in mot kontrollerna eftersom de är raka.

VM, VM, tänker hon efteråt på kvällen och somnar ovaggad.

Väl hemma igen är Betty glad att igen träffa Magnus. Han är åter på träningen och efter den stannar de kvar lite och pratar. Han är jätteglad att det räckte till slut, och har lite idéer om hur hon ska kunna pressa fram lite till form. Nu gäller ju VM!

Just när de ska skiljas måste de ju säga nåt också. Ganska rakt på sak lovar de att inget göra... de är ju tränare/adept så det går ju inte. 

Betty har samlat sig och efter en långsam promenad kommer hon tillbaka till tävlingsplatsen. Just då läser speakern upp de som gått vidare. Om det var en chock i form av kalldusch när hon insåg att hon missade kvalet med en sekund, så blir det hon hör nu långt mer överraskande! HENNES namn läses upp! Vad i all sin dar? Hon kan inte förstå, hon åkte ju ut... Men förklaringen låter inte vänta på sig, en klubbkompis kommer jublande glad och gratulerar med en kram och berättar att en av de andra tjejerna hade ryckt kartan av en yngre junior vid en kontroll för att ta reda på var hon var, och sedan blivit diskad för det! Ett steg upp för Betty och VM-platsen verkar säkrad. 

Betty är nöjd och går snart fram mot resultatlistan och läser. Få se nu, kvalheat A, där ja, men?! Hon får en kalldusch! Hon är EN sekund ifrån plats som ger VM-plats!!! Det stockar sig i halsen och tårarna tränger fram. Hon gråter och smyger iväg, hämtar väskan och byter om i skogen utan att duscha. Hon äter en banan ur väskan och struntar i maten som ingår i tävlingen.

En sekund! Hon blir samtidigt arg att hon inte pressade sig hårdare, men mest är hon bara besviken och längtar efter någon som kan trösta henne.

Det är morgonen på dagen för tävlingen med stort T. VM-testet! Betty ligger på sängen och läser brevet igen, och tänker på Magnus bruna ögon. Sedan fokus på frukost, knyta skorna och ta rätt beslut i skogen.

Loppet går som planerat, hon håller reda på utgången från kontrollerna, det är där tiden finns att hämta! Hon vågar inte köra riktigt full fart för det är ändå rätt så bevärlig orientering. Men, det går bra, och känslan är skön! Vid varvningen är hon lite för långt från publiken för att höra vad de ropar, men speakern uppmärksammar henne hör hon i alla fall. 

På tredje sista kontrollen åker koncentrationen iväg lite, inte på Magnus, men det blir en liten bom i ett grönstreckat område. Det går kanske 15 sekunder men det är inget hon bryr sig om då Betty hejas på av laglednarna och de som redan sprungit. Hon kastar sig över mållinjen, och känner först då efter. Det måste bara räcka till VM-platsen!