Mycket snack - dags för verkstad
Sven berättade för någon månad sedan om någon utomstående som hade läst på bloggen och tyckte att det var lite snack och lite verkstad. Nu känns det som att det börjar bli en hel del snack, men det känns illavarslande att det mesta snacket just nu tycks handla om att slingra sig undan den nödvändiga träningsdagen i Hälsingland 1:a juli. Och det är just där vi börjar snacka verkstad på riktigt.
Så dags för lite uppryckning nu - slut på undanflykter om läkarbesök och arbete och festivaler och annat tjafs. Fler och fler bitar börjar falla på plats. Jag har fått tag på kartor och börjat lägga banor. Och med lite tur så kanske t o m Lars Nyman i OK Dellen ställer upp och sätter ut kontroller och Sportident åt oss. Inte alls omöjligt.
SI låter kanske väl seriöst, men man kan inte vara seriös nog inför ett viktigt mästerskap som Natt-SM 2012. Bara två månader kvar nu....
Lägger även in ett litet smakprov från den gamla kartan över vårt träningsområde. Givetvis reviderat sedan dess, men en liten teaser är aldrig fel.
Sven: Veckorna inför Jukola
Jag har inte skrivit nåt inlägg på länge, sen 24 maj, men jag har ändå skrivit bra mycket mer än vissa andra... :)
Nåja, hur har jag förberett mig inför Jukola? Första veckan i juni startade jag med ovanliga tävlingar, det var Kayak-O utanför Dnepropetrovsk i Ukraina. Jag och sambon satte oss i kayaken och starten gick. Man paddlar runt i ett floddelta där det är mycket höga vassruggar som man orienterar sig runt, och ibland igenom! Dock var det mycket svordomsframkallande att vara först in i de lite bottenläsa träskmarkerna där... Men vi kom trea dag ett, nära 1,5 timmars paddlande. Dag 2 var det rogaine på en timme. Vi tog inte optimalt val, men lyckades hålla tredjeplatsen i sammandraget och fick den åtråvärda tröjan som pris!
Efter den tuffa helgen blev det intervaller på getstadion, ca minuten på rekordfart men 1.10 med moderat löpning. En joggtur och sen mera intervaller. Några vilodagar hanns med, och denna sista vecka började jag med den tuffa och inte så upplyftande träningen som Erik berättat om så målande! Tisdagen bjöd på tuffa intervaller med klubben. Jag var som ett sänke, fick avbryta... men jag satte mig och stretchade några minuter. Sen kom de snabab tillbaka. Jag hakade på igen, och stretchingen gjorde susen! Fläskade på med Zsolt Lenkei på en 30 sekundersintervall, men bara en i hans fart. Men farten finns, gömd under diverse smärtor...
Igår lite bålstyrka för mag/rygg och lite ben. Idag en lättare halvtimme jogg. Nu gäller det att minnas att stretcha mycket innan start, och att tejpa ena utsidan av v fot, tejpa hälsporren på höger fot, men vrickningen på höger tejpar jag inte och min halvdassiga v hälsena får också klara sig utan tejp. Att tejpa resten av kroppen är meningslöst.
Jag tror att om jag inte har ont så kan det vli riktigt kul och rätt så bra resultat med tanke på förutsättningarna på ankarsträckan Tuna Kakkonen. Vi ses på färjan!
Erik: Tuff träning i klassisk Bergslagsterräng
Eftersom den gamle är upptagen med att förbereda orienterings-friluftsdag i Bergeby så blir det nog jag som får rapportera om dagens träning. Den gamle hade beställt en hård och tuff OL-bana som förberedelse inför Jukolasträcka nummer seitsemän (även känd som ankarsträckan). Jag passade naturligtvis på att skicka ut honom i okänd vildmarksterräng som behövde kollas upp inför eventuella orienteringsarrangemang 2013. Dagen till ära gjorde jag till och med själv träningscomeback och hängde med ganska stora delar av banan. Jag försöker hålla referatet lite hemligt men den uppmärksamme kan naturligtvis leta fram relevant kartmaterial och gissa sig fram till var vi sprang.
På vägen till TC diskuterade vi vägvalet, stor och snabb men lång väg eller lite kortare men långsammare. Antagligen valde vi fel väg, men vi kom fram i alla fall. Vädret hade varierat mellan regn och solsken under hela eftermiddagen, men precis när vi skulle börja jogga till start kom det naturligtvis en ordentlig störtskur. Praktiskt så att man inte ens behöver fundera på att fegspringa för att hålla sig torr.
Min valda startpunkt visade sig ligga på en villatomt. Välklippt gräsmatta och en torkvinda där man kan montera startlistorna, mycket praktiskt. Till ettan valde Olga ett runtvägval på stig och sedan körde hon något eget banalternativ så att vi inte såg henne mer. Jag och den gamle valde i alla fall rakt på genom den fina måttligt kuperade björkskogen. Nästan som i Moskojärvi, men möjligen lite mer stenigt. Kontroll 2 var en lite längre sträcka. I början klagade den gamle över att det var både risigt och stenigt, sedan fick han även en liten chock när han upptäckte att föredetta arbetsgivaren lyckats göra kartan helt inaktuell. Mot slutet av sträckan blev även jag chockad. Trodde jag lagt en flack bana, men det var elva rejäla femmeterskurvor uppför till kontrollen. Tyvärr blev det en liten bom här fastän vi visste ungefär var vi var när vi närmade oss. Vissa av våra orienteringsmisstag kan dock skyllas på att kartan har några år på nacken och det saknas en del av vegetationen på den.
Till trean kom det önskemål om att vi kanske skulle ta kontrollerna i någon annan ordning. Jag vidhöll dock att banläggningen var genomtänkt även om så kallad spetsig vinkel kanske förekom. Klagomålen tystnade när vi kom in den vackra storstammiga tallskogen (markerat som hygge på kartan) och nerförsbacken hjälpte nog även till. Till fyran blev den gamle glad när han hittade en fin stig att springa på i stället för den steniga och risiga skogen. Här stötte vi även på tre små grisar som alla var med på kartan fastän de knappast kan ha uppnått normens krav på 80-talet. Femman var en långsträcka där jag försökt locka lite med möjlighet till väglöpning, men det ignorerades helt. Rakt på i mestadels fin skog blev det. När vi kom in i terrängpartiet närmast kontrollen kom dock påpekandet att det här var nästan som den ökända terrängen nedanför Högsveden i Idkerberget. Kontrollgropen var i alla fall tydlig bara man läst definitionen så att man förstått vilket terrängföremål man letade efter.
För vägvalssträckan till sexan rekommenderade jag vänstervägval för att det fanns fler sevärdheter där. Den gamle var dock måttligt imponerad av den gamla hyttruinen. Han ville träna i stället. En rejäl uppförsbacke med tät skog gjorde honom väldigt nöjd. Uppe på berget öppnade det upp sig och blev en fantastiskt fint en liten bit. Kurvbilden förstod vi dock inte mycket av. Bara att springa till beståndsgränshörnet och ta kontrollen därifrån i stället. Hjälpkurvehöjden i tätskogen var tydlig och fin. Flacka och fina berghällar till sjuan, även om nog inte ens en finsk kartritare ritat grått här. Den gamles räserfart straffade sig dock här med en lättare fotvrickning. Kontrollen satt vid en ganska flack punkthöjd i ett parti klassiskt fin dalaskog. Här bröt jag banan medan den halte fortsatte norrut mot ett kuperat biotopskyddat område där han fick njuta av fin granskog.
På tillbakavägen begav jag mig först mot kontroll 10, en punkthöjd i ett område med sämre sikt. Läste mig fram mellan dom nästan perfekt ritade småhöjderna och spikade kontrollen. Det är så här orientering ska vara! Till elvan en svag högerbåge för att hålla mig i storskogen. Kontrollbranten var tydlig, men kanske lite längre än på kartan. Lite stenigt och knöligt var det här. Valde kontroll 14 som min sista kontroll för dagen. Först lite tätare skog och sedan in ett område med större granskog och minst sagt intressant kurvbild. Härifrån gav jag mig i stället iväg och kollade några stigar. Ett ständigt problem när vi arrangerar tävlingar är ju brist på sammanhängande stigsystem för ungdomsbanor. Först följde jag en otydlig stig i över 500 meter innan den slutade i snårigt träsk. Tror dock att man ska kunna röja upp tillräckligt för att få ihop den med en kraftledning om man verkligen vill. Sedan tog jag samma stig tillbaka och valde ett annat spår i en annan riktning. Den stigen slutade redan efter 100 meter på ett hygge. Ja ja, man kan inte få allt.
Nu var jag nästan tillbaka vid bilen igen. Återstod bara att kolla lite på ett tänkbart TC. Spanade först lite på den gamla alpinanläggningen. Inte längre i drift, men backen är faktiskt inte helt igenväxt och delar av liften finns kvar. TC såg okej ut, gäller bara att komma överens med markägaren. När jag kom till bilen så var de övriga redan tillbaka. Den halte (numera på båda fötterna) hade 97 minuter på klockan, vilket jag betecknar som en utmärkt tid om han lyckas återupprepa den på den dubbelt så långa Jukolabanan. Den halte lyckades heller inte förklara för mig på något begripligt sätt vad egentligen var för svart kladd på kartan vid 12:an. Jag tror på en så kallad "skärpning", men det förslaget fick jag ingen respons för. Även kontroll 15 var det tydligen något fel på som jag inte begrep.
Nu återstår bara att se hur hjärtat reagerar på den här rivstarten med träning. Tror jag lyckades hålla pulsen ganska låg i alla fall.
Det var ju det där med träningsläger.....
Nu är jag frisk och det innebär att jag har börjat träna igen. Och i o m att jag börjat träna igen har jag även hunnit bli skadad igen. Men istället för höger vad är det vänster hälsena som är sur och tvär. Alltid är det något.
Hur som helst - jag bjöd ju tidigare in till ett träningsläger som rann ut i sanden. Men som de seriösa idrottsmän vi är så kan detta inte accepteras, utan det måste bli av. Hur annars ska vi kunna hävda oss i Bollnäsnatten om mindre än tre månader. Inser dock att läger blir aningen övermäktigt, men en träningsdag i relevant terräng ska det bli i alla fall. Så det är hög tid att börja leta undanflykter, för annars är det bara att pallra sig upp eller ner till Hälsingland.
När då undrar ni? Ja, inte är det lätt att hitta någonting som passar våra hektiska liv, men jag har landat på söndagen den 1:a juli. En söndag? - Ja, varför inte? Min tanke är att lägga en relevant bana på en riktigt trevlig och ändamålsenlig karta i Delsbo. Någon nattorientering kan inte bli på tal i juli i Hälsingland, så det är lika bra att släppa den tanken och bara köra ändå. Efter det inledande passet i Delsbo blir det ordentlig skogshuggarmat hos mina föräldrar i Forsa, följt av ett kortare eftermiddagspass på en fin karta i Näsviken.
Det är mycket möjligt att Sven (och kanske även Erik) kommer skrika högt om att detta är direkt efter P&L-lördagen, men som de seriösa idrottsmän jag vet att ni är så kommer ni ju ändå inte vara ute och rumla runt på kvällen, och om det nu ändå skulle vilja sig så illa så vet vi ju alla vilken kapacitet Sven besitter med tanke på hans heroiska insats på 10-mila för några veckor sedan. Givet de kilometertider han har i kroppen så är kanske en lättare bakfylla enbart ett rimligt handikapp med hänsyn till oss andra. Det är dessutom inte längre än 2.30 timmar med bil från Borlänge till Delsbo, så det behöver inte bli allt för tidigt. Och om Andreas inte ändrat uppfattning så får väl han stå för bilkörningen så att Sven och Erik kan sova bort sina sista promillen.
Alltså - söndag 1:a juli. Gemensam start i Delsbo ca 11:00-11:30. Avslut i Näsviken ca 17:00. Vilka kommer?
Hur som helst - jag bjöd ju tidigare in till ett träningsläger som rann ut i sanden. Men som de seriösa idrottsmän vi är så kan detta inte accepteras, utan det måste bli av. Hur annars ska vi kunna hävda oss i Bollnäsnatten om mindre än tre månader. Inser dock att läger blir aningen övermäktigt, men en träningsdag i relevant terräng ska det bli i alla fall. Så det är hög tid att börja leta undanflykter, för annars är det bara att pallra sig upp eller ner till Hälsingland.
När då undrar ni? Ja, inte är det lätt att hitta någonting som passar våra hektiska liv, men jag har landat på söndagen den 1:a juli. En söndag? - Ja, varför inte? Min tanke är att lägga en relevant bana på en riktigt trevlig och ändamålsenlig karta i Delsbo. Någon nattorientering kan inte bli på tal i juli i Hälsingland, så det är lika bra att släppa den tanken och bara köra ändå. Efter det inledande passet i Delsbo blir det ordentlig skogshuggarmat hos mina föräldrar i Forsa, följt av ett kortare eftermiddagspass på en fin karta i Näsviken.
Det är mycket möjligt att Sven (och kanske även Erik) kommer skrika högt om att detta är direkt efter P&L-lördagen, men som de seriösa idrottsmän jag vet att ni är så kommer ni ju ändå inte vara ute och rumla runt på kvällen, och om det nu ändå skulle vilja sig så illa så vet vi ju alla vilken kapacitet Sven besitter med tanke på hans heroiska insats på 10-mila för några veckor sedan. Givet de kilometertider han har i kroppen så är kanske en lättare bakfylla enbart ett rimligt handikapp med hänsyn till oss andra. Det är dessutom inte längre än 2.30 timmar med bil från Borlänge till Delsbo, så det behöver inte bli allt för tidigt. Och om Andreas inte ändrat uppfattning så får väl han stå för bilkörningen så att Sven och Erik kan sova bort sina sista promillen.
Alltså - söndag 1:a juli. Gemensam start i Delsbo ca 11:00-11:30. Avslut i Näsviken ca 17:00. Vilka kommer?
Tobias: Sjukstuga - bårhus eller dårhus nästa?
Lång inaktivitet pga lång och dryg förkylning som ändrat skepnad flera ggr, men än så länge aldrig mot en förbättring. För stunden en kraftig virusinfektion i munnen och svalget med stora blåsor överallt. Smärtsamt och obehagligt är bara förnamnet. Men nu har jag i alla fall dödat en bihåleinflammation med Kåvepenin och fått virushämmande tabletter mot munblåsorna, så förhoppningsvis vänder det snart.
Ska man se något positivt i eländet så kommer jag att komma ut ur detta smalare och smärtare än någonsin (bl a då jag inte kunnat äta någonting sedan i tisdags). I skrivandets stund har jag tappat knappt 10% av min ursprungliga kroppsvikt ;)
Ska man se något positivt i eländet så kommer jag att komma ut ur detta smalare och smärtare än någonsin (bl a då jag inte kunnat äta någonting sedan i tisdags). I skrivandets stund har jag tappat knappt 10% av min ursprungliga kroppsvikt ;)
Det är dock fruktansvärt frustrerande och irriterande. Den första tiden mest irriterande att vara förkyld när det egentligen borde springas en massa roliga tävlingar. Detta har dock successivt övergått i någonslags hopplöshet och frustration över att ha konstant och odämpbar smärta i hela munhålan och halsen. Och att inte kunna äta. Jag är egentligen förvånandsvärt ohungrig för att inte ha ätit på 5 dygn, men det går inte att bortse från att jag har en för stunden ovanligt stark längtan efter mat.
Men, men - det som inte dödar härdar och någon gång måste det väl ändå vända och gå åt rätt håll? Fast Jukola som kändes utopiskt avlägset när jag först blev sjuk under EM-helgen i Dalarna börjar kännas oroväckande nära nu. Kanske blir en handduk som måste kastas trots allt.
