Ultrasnubbarna - hurra!

Dagens träning snabbdistans på elljusspåret i Alfta (2860 meter). Kände mig pigg och snabb av någon anledning, gissar att tiden var klart under 12 minuter. Var nästan lite sugen på ett varv till, men det började ju mörkna. Inklusive uppvärmning och nedjoggning gick nog hela passet på under en halvtimme, varför träna längre än vad som behövs? /Erik

Jag har alltid föraktat folk som hellre spenderar tid gåendes eller springandes på löpband inne på ett gym än att utföra samma träning ute i verkligheten. Och nu har jag tre dagar i rad själv tränat på just detta sätt...Först den förhatliga cross-trainern i vardagsrummet, och sedan två dagar i rad 4x4-intervaller på just ett löpband i Stockholm. Det finns inget försvar eller bortförklaringar, men väl förmildrande omständigheter. Igår kom jag sent på kvällen till ett hotell i Bromma och hade dessutom inte plats för mer än träningsskor med träningskläder instoppade i skorna (dvs shorts och OL-tröja). Så istället för ingen träning fick det bli löpbandet på hotellet + lite styrketräning. Och idag tycker jag ändå att det var lite kreativt att 38 minuter före tågets avgång smita in på Scandic Continentals gym och köra skiten ur mig själv i 23 minuter på löpbandet, följt av en turbodusch och snabb förflyttning till spår 10 på centralen. Med två minuter tillgodo dessutom.

Vad är det nu då? Inställt UL-SM eller vad? Sjukgymnasten tyckte det var bra framsteg med min rehabilitering. Måste bara komma ihåg att stretcha varje dag. Måndagsgympan gav mycket riktigt fruktad träningsvärk, mest i röven. E-Typehoppen känns! Kunde dock kuta 3,5 3minutersintervaller igår i tjejtempo nästan (vi har världslöpare i klubben).

Jag har hört ett hemskt rykte. Det är så hemskt att jag inte ens vågar avslöja det. Kanske kan det bli något officiellt besked redan i helgen.

Det är fortfarande rätt ömma ben efter Lidingöloppet...

Härligt att höra att Oskar också har frigjort sig från träningsklockan. Har slutat helt med tidtagning på träning sedan min dyra klocka gick sönder. Tror aldrig mer jag kommer köpa ett armbandsur heller.

I helgen lämnade jag lite kort de djupa skogarna (det finns inte ens mobiltäckning på nästa års Ultra-SM-område, ingen idé att bryta alltså, det går ändå inte att ringa efter hjälp) i Hälsingland för att åka ner till storstäderna Gävle och Uppsala och träffa släkt och familj. Linnés tävling i klassiska Nåstenområdet stod också på programmet. Tror knappt jag sprungit på kartan sedan skolmatchen 1992 då jag var tvåa i H16 efter hemmalöparen Jens Dinges. Är ganska säker på att Tobias var med då också så han kanske kan verifiera resultaten. Nu hade jag tydligen anmält mig i elitklass och fick en bana som var 12,8 km, drygt dubbelt så långt som den gången.

Eftersom jag precis har kunnat släppa jobbet som banläggare för bägge tävlingsdistanserna på Skol-SM i helgen (sprint och långdistans) så har det inte blivit mycket tränande den senaste tiden. Och samtidigt en massa lågintensiva fettförbrännande långpromenader i stövlar och obanad terräng med kontrollbyggande och enhetsutsättande och inplockande osv. Tur att man var fet från början så det finns att ta av. För den nyfikne kartnörden finns mina banor att beskåda på Runoway. Har inget till övers för nymodigheter som Mapandcoach. Ikväll har jag i alla fall slitit hårt på en sådan där fånig sk Cross trainer-maskin som Sara lyckades tvinga mig köpa i Bräcke på väg hem från Östersund en gång i våras. Nu står den och tar plats i vardagsrummet och kommer faktiskt till användning då och då, även om det bär emot att erkänna det. För att återupprätta mitt macho-index efter ovanstående kärringflaxande så toppade jag med 100 armhävningar vilket är nytt personbästa. Helt sant.

Att vilja få ont, det är en juniorsjukdom som går över när man får ont på riktigt och kontinuerligt. Jag skulle hålla gympan idag, ordinarie VM-medljören var bortrest på Världscup. Min baksida som inte blivit "helad", hur skulle det gå? Jag letade reda på passet från 2006, och hittade musiken, justerade lite snabbt en låt bara. Gabber går sällan hem... Nåja, lite stapplande, men jo nog fasen gick det! Inget är så bra träning som att vara gympaledare! Tog i för kung och fosterland, så vi får väl se om det går att röra sig imorrn bitti... Jag lyckades till och med göra mina specialspänsthopp i 18 sekunder! De som varit på min gympa i Umeå vet vad jag menar, men då körde vi typ 1min30sek.

I lördags var det lidingöloppet. Naturligtvis sprang jag, jag gillar ju att bli trött och det där med fysisk utmattning är ju en härlig känsla. Ni vet den där känslan när man helt tom i blicken bara ligger ner på marken och inte har ett uns kraft kvar att uppbringa. Härligt, precis så där härligt som vi kommer att ha det i vår på ultra-sm, det är den känslan vi vill uppnå, det är dit vi vill. Själva loppet då kanske ni nu undrar, tja...det gick rätt ok, jag har ju tränat väldigt lite relevanta distanspass för det här loppet egentligen, men litade på att rutin, erfarenhet och ungdomlig entusiasm på något sätt skulle gå att förena. Ett väldigt klokt upplägg hade jag, men musklerna sade ifrån med rejäla kramptendenser sista 5 km och jag tappade lite fart. Stapplade in på 2.11.36, vilket känns ok. Jag ville under 2.10 men det ville inte kroppen. I år. Nästa år springer jag under 2.05 efter att ha gjort ultra-sm på våren. Någon som tänkt mer på adak...?;) /Jonas

På väg ut på en löprunda fick jag för mig att jag skulle pressa en Salomon trail tour slinga för att få kvitto på löpstatusen. Jag hade ingen klocka men vid älgstråket sitter en och prick 12 minuter över tre satte jag fart. Med en bra dag tänkte jag att jag borde komma under 30 min i alla fall. Och vilken dag! Den otränades våta dröm om att springa något med tidtagning den enda dag på året man råkar ha en formtopp hade slagit in. Oj, vad jag sprang. Det gick lätt hur branta backarna än blev. Jag pressade verkligen allt fram till klockan och tiden … 1 timme och 20 sekunder??? Ä jag verkligen så dålig? Nä, till min stora besvikelse inser jag att kämpandet varit förgäves. Klockan är trasig, det är bara sekundvisaren som snurrar. Sååå misslyckat, och årets formtoppsdag bortkastad som vanligt.

Jag får i varje fall behålla villfarelsen att jag sprang snabbt.

Fredag: rullskidor 30 min
Lördag: rullskidor 45 min
Söndag: jogg / promenad 45 min
/ Petern

Jahaja, då var det en boll i rullning? Jag har bokat tid hos sjukgymnasten som förr fått igång min kropp. Just nu, gäller det att komma över ett antal bristningar som drabbat mitt högra baklår sen nyår 2011 ungefär. En beehandling avklarad, men långt ifrån klar. Först skall muskeln mjukas upp, och sen skall stretch och styrketräning ge muskeln lite överkapacitet. Jag hoppas jag blir löpmässig på detta. Får nog undvika de tuffaste intervallerna vad det verkar, i all fall till detta löst sig.

Hej på er.
 
Sven har ju redan avslöjat att jag har lite tankar kring Ultra-SM nästa år, och det är helt riktigt. Jag har bara inte kommit mig för att ta tag i min idé, men jag gör det nu.
Vi är ju alla mer eller mindre avdankade orienterare, småskadade och lönnfeta, husägare och småbarnsföräldrar. För att råda bot på denna onda spiral av fysisk dekadens behövs en redig utmaning och ett mål att jobba mot. Detta mål bör enligt min mening vara Ultralång-SM 2012 i Hälsingland.
 
Värför då undrar ni säkert? Utöver den uppenbara uppryckning ur ett osunt levene väntar en fanstastisk tävlingsterräng på oss i slutet av maj nästa år. Jag har under min uppväxt sprungit ett antal gånger i området, senast i samband med Hälsingekavlen 1996. Det är ett tävlingsområde med flera helt skiftande terrängkaraktärer. Från typiskt storkuperad inlandsbarrskog till öppen och lättlöpt, men samtidigt detaljerad och kuperad tallhed. Däremellan stora områden med riktigt svår och detaljrik sten- och småhöjdsterräng, bitvis i ungskog och gallringsskog med nedsatt sikt.
Den gamla kartan finns att kika på här: http://www.smhalsingland.se/ultralang/gammla-kartan
 


Nästa sak ni undrar över är om det inte är lite väl tufft och långt att springa just Ultra-SM? 23-24 km....Går det?
Tänk såhär - idag är det 260 dagar kvar till 26:e maj då tävlingen avgörs. Det finns en höst, en hel vinter och en hel vår att träna inför detta. De flesta av er har ju någon eller några gånger åkt Vasaloppet t ex. Detta är självklart en tuff fysiskt utmaning men samtidigt inga problem att klara av med rätt förberedelser och tillräcklig träning. Självklart går det att utan problem klara av 23-24 km orientering.
Det handlar ju inte om att tävla om medaljer och framskjutna placeringar utan mer om att ta sig runt på ett värdigt sätt utan att behöva sjukskriva sig efteråt ;)
 
Då är den sista frågan till er alla vilka som tänker ställa upp på denna utmaning? Egentligen är det väl bara Andreas som trots allt inte har en rimlig möjlighet att kunna vara med. Alla vi andra kan klara detta med rätt inställning och bra förberedelser. Så frågan är väl egentligen vilka som INTE tänker vara med....
 
Jag och Sven är klara med att vi ska springa. T o m Petern med sin skadehistorik är positiv och intresserad. Mattias uttryckte viss skepsis på O-ringen, men den inställningen bör gå att omvärdera.
Så svara snarast möjligt på uppropet, och svara till alla för att sätta lite extra tryck på de andra genom att ställa upp, eller för att tvingas skämmas lite genom att banga utmaningen.
 
mvh Tobias

Ho ho ho