Ultrasnubbarna - hurra!

I lördags var det lidingöloppet. Naturligtvis sprang jag, jag gillar ju att bli trött och det där med fysisk utmattning är ju en härlig känsla. Ni vet den där känslan när man helt tom i blicken bara ligger ner på marken och inte har ett uns kraft kvar att uppbringa. Härligt, precis så där härligt som vi kommer att ha det i vår på ultra-sm, det är den känslan vi vill uppnå, det är dit vi vill. Själva loppet då kanske ni nu undrar, tja...det gick rätt ok, jag har ju tränat väldigt lite relevanta distanspass för det här loppet egentligen, men litade på att rutin, erfarenhet och ungdomlig entusiasm på något sätt skulle gå att förena. Ett väldigt klokt upplägg hade jag, men musklerna sade ifrån med rejäla kramptendenser sista 5 km och jag tappade lite fart. Stapplade in på 2.11.36, vilket känns ok. Jag ville under 2.10 men det ville inte kroppen. I år. Nästa år springer jag under 2.05 efter att ha gjort ultra-sm på våren. Någon som tänkt mer på adak...?;) /Jonas