Ultrasnubbarna - hurra!

Ultras-nubbarna hade egen hejaklack under annandagsbandyn i Sandviken.

Skulle titta på temperaturen i Abisko, men temperatur.nu hade tyvärr inget att erbjuda. Dock en reklam för er som söker nåt som ni inte fick i julklapp...

God jul!

Femte pipet - spring! Betty startar på medel-VM. Nervositeten kulminerade då hon skulle iväg från förstarten. Skulle allt gå vägen? Men vid starten där det var fokusering och tystnad, där blev hon lugn. Första kontrollen var ingen som hon noterade, det var en mycket enkel kontroll, och faktiskt så var hela banan enkel. Den bar flöt på, och hon kunde hela tiden hålla framförhållning och in mot alla kontroller lyfta blicken för att se riktningen på utgången innan stämpling. De touchfria kontrollerna var verkligen sköna, man slapp stoppet i flytet!

 

Undet loppet tänkte hon lite på Magnus, att det var en sällsam känsla när han var närvarande. Men sen är det fokus på idrotten igen. Det där tidsfördrivet hon har, tills hon kommer på nåt vettigare att göra som en av de där kloka elitmotionärerna sa en gång. Lustiga de är, tänkte hon då, att de inte förstår hur viktigt det är med satsningen. Hon kan inte förstå att de säger att de varit elitmässiga en gång.

 

Betty däremot har inte haft nån annan tanke än att bli bättre och bättre i orientering. Jo förstås, det där med killar har hon väl tänkt på en del...  men inte vad det kan leda till, och hur man kombinerar satsning med sällskap. Och tankarna om motivation och vad som känns viktigast i livet vid 25+ de tankarna har inte ännu kommit till Betty, nu när hon stämplar på näst sista kontrollen. Sista är en "rakt på"-kontroll men man kan komma snett. Betty siktar lite höger, eftersom hon vet hur målspurten ser ut och att hon då borde se några av flaggstängerna som ledning in mot sista. Planen funkar perfekt, och hon känner för första gången under loppet att hon är oerhört ansträngd. Det kanske har gått riktigt snabbt!

 

Upploppet, finalen, där man tar ut sig, där inget vinns möjligen förloras en placering. Speakern skränar våldsamt, och publiken hänger över staketen. Och Magnus. Där står han, och vad han jublar! Han håller i en skylt, det är HON i den och ett hjärta runt om! Hon hör inte vad nån ropar, plötsligt i en ny värld, men ser på allas leenden och Magnus ansikte att detta lopp räckt MYCKET långt.... och känner att hon med Magnus också kan komma mycket mycket långt och hon tar sista steget på upploppet, och går i mål.

Det är morgon på VM-dagen. Bettys stora händelse. Den kom lite oväntat, hon siktade ju allt på att ta sig till VM men eftersom VM-kvalloppet var helt avgörande var all hennes fokus på det loppet. Tiden från kvalet till dagens VM har dock varit fylld med kvalitativ träning och hon är redo för att genomföra ett bra lopp, med rätt fart och hålla koll på de tekniska fallgroparna hon tror sig kunna falla i. 

Förberedelserna inför tävlingen ser olika ut för alla löpare, men det finns hysteriska herrar som är irriterade på att det är fel frukost, inte nog mycket kolhydrater. Som om det skulle spela nån roll tänker Betty och mumsar på såna feta goda hotellbullar.

Hon har relativt sen starttid nu med de nya reglerna om att landet själv avgör startgrupp, och den förmodade hettan senare på dagen gjorde att hon får sista startgrupp. Hon är ju trots allt nykomling i laget! Hon får endast två löpare efter sig efter lottningen!

 

Lugnet lägrar sig på väg ut mot tävlingsplatsen och de flesta blir mycket introverta av nervositet och fokusering. Betty lyssnar på musik och slumrar den korta resan. Snart är det start.

Det är tävlingsdag på VM, men för Betty blir det läktaren. Och faktiskt är det läktare, målplatsen är på en stadion för friidrott. Det blir som vanligt en tajt uppgörelse där alla måste satsa fullt i kvalet på förmiddagen för att ta sig vidare till finalen senare på dagen.

Betty struntar i att se finalen, och tar en joggingtur själv. Det finns en karta i närheten så hon tar sig dit men väl där joggar hon bara och tar några ruscher på 3.30 min/km utan att läsa kartan just. Hon vill spara sin orienteringsork till hennes stora lopp, medel-VM-starten blir överlägset det största hon hittills har gjort i sin idrottskarriär!

På kvällen blir det tårta och tidig kväll efter massagen. Det blev som vanligt några nya okända namn som tog medaljer på sprinten. Magnus och Betty träffas lite på kvällen och de snackar igenom Bettys strategi och känsla inför loppet. Vägen mot framgång känns utstakad, men hon är oerhört nervös och har svårt att somna den kvällen...

Hej!

 

Min träningsdagbok ser ut som följer:

 

24/8 After-Natt-SM-träning, 45 min effektiv tid?

19/10 Axevallanatta, 40 min

 

Så långt ett träningspass varannan månad men så blev äntligen getstallet samt ett gäng andra måsten avbockade från att-göra-listan och så kom snön: 

 

5/12 Skidor skate/klassiskt på vägar, 90 min

6/12 Skidor skate/klassiskt på vägar, 60 min

8/12 Skidor klassiskt, 80 min

9/12 Skidor klassiskt 60 min

11/12 Spinning, 40 min

13/12 Spinning, 40 min

15/12 Skidor klassiskt, 70 min

16/12 Skidor klassiskt, 55 min

18/12 Spinning, 40 min

19/12 Skidor skate/stakning på vägar och skoterspår, 55 min

20/12 Skidor klassiskt, 55 min

21/12 Spinning, 40 min

 

Mörksuggan går i början på juli...

 

GJ & GN på er allihop!

 

/Andreas

 

Oj vad länge sedan jag skrev något här, men det är samtidigt roligt att bloggen lever trots att Natt-SM sedan länge är förbi. Känner därför att det är dags för en uppdatering av min status, och tyvärr är det väl som vanligt att en lägesrapport mest handlar om skaderapportering. Det senaste och mest aktuella att lägga till skadelistan är att jag lyckats dra på mig ett sk "hopparknä" på höger ben. Har haft lite problem den senaste tiden och nu i onsdags slog det till på allvar och igår fick jag diagnosen. Så nu går jag in i ännu en rehabperiod. Därmed kan jag utöka listan till att omfatta en krånglande vänstervrist, två griniga hälsenor och två värdelösa vader. Samt ett högerknä. Ibland känns det som att kroppen försöker säga åt mig att det här med idrottande och löpning inte är min grej längre. Fast å andra sidan är jag ändå för dum för att lyssna på sådana signaler :)

 

Hur som helst - jag har ju vid det här laget blivit något av en expert på alternativ träning så jag ska nog rida ut den här knäskadan också och komma tillbaka. Det är ju i alla fall bättre nu än till våren eller sommaren. Och om det bara slutar snöa någon gång så kanske det t o m kan bli skidspår i trakten att åka. Så jag räknar med att ge Sven en ordentlig match i H21L där jag för övrigt också är anmäld. Jag (och alla andra) har ju ett guldläge gentemot Sven i den kampen. Sven springer ju i sin absoluta hemmaterräng och har allt att förlora. Jag däremot har allt att vinna. Får jag stryk är det helt rimligt. Hur ska man kunna spöa Sven hemma i hans egen trädgård? Det är ju knappast möjligt. Och om jag skulle spöa honom är det helt fantastiskt - mot samma bakgrund. Det är lite som att stå målvakt vid en bandystraff - du kan bara bli hjälte - aldrig syndabock.

 

Träningen går lite på lågvarv, men obefintlig är den absolut inte. Med bara tio dagar kvar av året ser det ut som att jag når målet jag satte upp om 1 timme/dag i snitt - dvs 365 timmar. Och trots skadebesvären och minimalt med löpning lyckades jag vinna onsdagens nattcup över drygt 9 km på kuperade gator i Sundsvall samt vissa inslag av snöpulsning med en snittfart á 4:21/km. Så viss fart finns fortfarande i kroppen även om det var korkat i o m att jag därmed fick väldigt ont i mitt knä. Nu väntar jag som sagt bara på att det ska sluta snöa så att jag kan åka skidor igen och tyvärr få träningsvärk igen. Har åkt ett klassiskt pass, men det är nästan tre veckor sedan vilket innebär ett för långt uppehåll för att ljumskarna ska klara nästa tur.

Det är nu dags för avresa mot VM, och eftersom det går ju i Danmark så är det en kort resa, det tar bara några timmar i minibussar. Magnus är också med som klubbens ledare, men officiellt har han ju inget uppdrag. Allt sånt sköts ju av förbundets ledare.

Det är bra stämning i bussen och de lyssnar så klart på Lorentz & Sakarias med Molnen (Ni kan inte nå mig). Betty flyger iväg i tankarna och springer fjäderlätt i den danska skogen, över småkuperade sanddyner och nånstans hör hon någon prata om mat och pizza: de har stannat till för att äta lunch!

Snart är det dags att åka mot VM så Betty kör inte så hård träning. Det blir det vanliga med lite styrke och spänst, men den tuffa intervallträningen utgår helt. Hon cyklar lite för att komma ut och röra på benen, men bara plancykling. Sista orienteringsslipningen är en övning på preO-karta så att hastigheten ska hållas låg men orienteringshastigheten hög. Övningen är en bana som är gafflad i sig själv i ett antal slingor, så att hon får träna olika utgångar från samma kontroll. Det sitter gjutet! Elitmotionärsgubbarna hänger inte med och det brukar vara ett bra tecken på att orienteringsformen är på plats!

Hon har inte tänkt nåt speciellt på kosten eller så, men tar en extra vitlökstablett på kvällen. Hon känner faktiskt att det är ganska skönt att inte köra stenhård träning, men smatiditg måse hon ju tag det där cykelrurerna för att itne blif ör rasklös.

Om det var så att Ultrasnubbarnas blogg hade miljoner träffar om dagen skulle vi kunna starta såna där liknande bloggar så att man får lite "spillbesök" av de som är lika dåliga på att stava som jag. 

Ultraskrubbarna
Hulkarsnubbarna
Ullbrabubblarna
Multiskubbarna

Ultrasnubblarna

Ulrtasnulbbanra

Smultronnubbarna
Ultras-nubbarna

Ultrabussarna

Infrasnubbarna

Ullaredssnusarna

Internethubbarna

Ulrikasuddarna

Urdjursskrubbarna

Ulltrångstrubblarna

Ulfbågedubbarna

Urspårsgubbarna

Det är som vanligt träning, oftast dagens höjdpunkt för Betty. Hon har nu inga känningar alls kvar där i sin knäskada utan kan fokusera på riktigt bra träning inför VM-starten inom kort. Och det här med att träna med grannklubben är ju riktigt bra! Det är kul att få ny sparring.

Anton är så klart på träningen också. Han tränar som de andra, och han är också med på styrkepasset som många av de mest satsande kör efter löpträningen. Betty kör mest bålträning, Anton och de andra yngre seniorerna kör bänkpress, men mest på skoj. Han verkar inte vilja se henne riktigt, men så låtsas ju killar ofta. Är han verkligen intresserad? De var ju på bio trots allt.

I duschen efteråt hör Betty hur Kjerstin snackar med några andra, och hon säger att Anton flirtar med Sussie. Betty känner att det är bara släppa taget om Anton på en gång. Hon längtar till Magnus...

Det är äntligen en vanlig tävling i distriktet. Betty känner av den intensiva träningen som nu ska följas av mer lättare träning inmot VM. Ibland fattar hon inte riktigt att det ska bli VM för henne, det känns overkligt men hon har mentalt en bra bild av det nu. Hon vinner tävlingen trots ingen maximal insats.

Efteråt bjuder Anton, trots att han är två år yngre, henne på bio! Hon kan bara säga ja, och de går dit. De ser en actionfilm och hon gillar den. De känner inte varann så jättebra så det ger en bra vink om Antons intresse av henne!

Efter filmen föreslår Anton att de kan köra lite morgonträning dagen därpå, han tänker ca 13 km lätt löpning på stigar. Betty tvingas säga nej, det måste vara ännu mer vila för henne och hon låter sin VM-plan gå före Antons invit, men det svider lite.

Betty tränar mer och mer med grannklubben, de har ju ett samarbete trots allt. Det är trevligt och det är bra att få lite sparring med de snabba löparna där. Dessutom försvinner tankarna på Magnus lite. Hon vet inte vad hon vill, han är ju trots allt singel,snygg, lite lagomt gammal, gillar orientering, och han är ju inte ens avlönad tränare! Nästan bara som en vanlig klubbkompis. Men nej, det går nog inte...

 

Dagens teknikövning var en labyrint, där det var ritat en labyrint ovanpå banan man skulle springa. Labyrinten fanns bara på kartan, så man får titta på sitt GPS-spår efteråt om det gick vägen utan att stöta till väggarna. Betty missade bara på ett ställe!

Det var länge sen man fick läsa nåt annat än om Betty här på sidan. Vi får väl tacka Tomten för den rafflande tonårsromanen.....

Nåja, till väsentligheterna nu, min träning flyter på bra! Det viktigaste är att undvika skadorna, och sen att ha lite kontinuitet. Bara de två bitarna på plats så räcker det långt. Nu har jag lite bonus på det också: har lyckats springa fort nån gång då och då, samt att jag jobbar på att få till mer "långpass" dvs 90 minuters och siktar på längre än så snart. Nånstans måste också löppassen växa till minst ca 12-13 km så att jag sen orkar det i skogen. Utan att det är hemligt, jag har ju anmält mig i H21L på femdagars i Boden så det är mitt huvudmål. Eventuella andra bieffekter av god träning tas som bonus! Det vill säga en utmaning mot er andra som är i trakterna av juni/juli gör att jag kan vara livsfarlig, eller helt nedtränad... :)

Här redovisar jag hur man kan springa ett Skinklopp. Det blev nästan 13 km löpning, och 5.50 min/km. Jag var dock ca 10 minuter för långsam, och ca 20 minuter efter de snabbaste (typ Gabor Dominik).

Jag fyller i min träningsdagbok som vanligt, och här kommer senaste fem veckorna för de ser ovanligt bra ut!

Jag ser fram emot att höra hur det går för er andra! Under jul/nyår har ni alla goda chanser att ta ikapp mig i vilket fall. :)

 

Enligt klubbens nya upplägg med tränare ska alla i elitgruppen skriva träningsdagbok som Magnus sedan analyserar. När Betty skriver i den följer det även med lite andra dagbokstankar till honom... Hon skriver att hon tänker en del på honom, som person, och att han är trevlig. Hon vågar inte skriva mer om vad hon egentligen känner, och tvekar eftersom han kutade iväg där i gymmet när de först kom nära varandra. Vad tycker han om henne egentligen? Men nu har de ju sagt att det inte ska vara något mellan dem, så hon river bort det, men slänger sen med det och postar det till slut.

Livet är mest träning träning träning. Men är man 23 och får springa VM första gången, så tänker Betty att det är bäst att ta chansen! Övningarna är ungefär samma som de var innan VM-kvalet, det är fart, och fokus på utgången från kontrollen. Den börjar sitta så pass att Magnus tycker att det kan vara dax träna på sista säkra och kontrolltagning i hög fart. Mycket hög fart...

Träningen var bra, de körde en bra medeldistansövning tillsammans. Banan var ibland gafflad ut från kontrollerna så att Betty ska öva att själv bedöma åt vilket håll hon ska springa. Samtidigt blir det lite tävlingshets in mot kontrollerna eftersom de är raka.

VM, VM, tänker hon efteråt på kvällen och somnar ovaggad.

Nästa dag på träningen visar det sig att tränaren Magnus hade hittat på en överraskning. Det var dags för att resa på ett överraskningsträningsläger till Litauen på tu man hand, och det ögonabums. Magnus hade suttit och klurat ut massor av fina kartövningar med hjälp av ett Doma-arkiv på nätet, och terrängen ute på Karunska näset liknar ju VM-terrängen nästan på pricken.
Magnus och Betty tar bilen direkt från klubbstugan till färjan ute i Nynäshamn som tar dem till Klaipeda. Stämningen ombord blir inte riktigt så uppsluppen som förväntat. Magnus verkar nervös och eftersom det är en lastfärja är det bara baltiska lastbilschaufförer på discot. Plötsligt får Betty syn på den gamle världsorienteraren Svajūnas Ambrazas, han som kom 10:a på NOM i Skellefteå 1999, sittande vid ett bord längre bort i restauranten. Kärlek vid första ögonkastet!

Väl hemma igen är Betty glad att igen träffa Magnus. Han är åter på träningen och efter den stannar de kvar lite och pratar. Han är jätteglad att det räckte till slut, och har lite idéer om hur hon ska kunna pressa fram lite till form. Nu gäller ju VM!

Just när de ska skiljas måste de ju säga nåt också. Ganska rakt på sak lovar de att inget göra... de är ju tränare/adept så det går ju inte. 

Betty har samlat sig och efter en långsam promenad kommer hon tillbaka till tävlingsplatsen. Just då läser speakern upp de som gått vidare. Om det var en chock i form av kalldusch när hon insåg att hon missade kvalet med en sekund, så blir det hon hör nu långt mer överraskande! HENNES namn läses upp! Vad i all sin dar? Hon kan inte förstå, hon åkte ju ut... Men förklaringen låter inte vänta på sig, en klubbkompis kommer jublande glad och gratulerar med en kram och berättar att en av de andra tjejerna hade ryckt kartan av en yngre junior vid en kontroll för att ta reda på var hon var, och sedan blivit diskad för det! Ett steg upp för Betty och VM-platsen verkar säkrad. 

Betty är nöjd och går snart fram mot resultatlistan och läser. Få se nu, kvalheat A, där ja, men?! Hon får en kalldusch! Hon är EN sekund ifrån plats som ger VM-plats!!! Det stockar sig i halsen och tårarna tränger fram. Hon gråter och smyger iväg, hämtar väskan och byter om i skogen utan att duscha. Hon äter en banan ur väskan och struntar i maten som ingår i tävlingen.

En sekund! Hon blir samtidigt arg att hon inte pressade sig hårdare, men mest är hon bara besviken och längtar efter någon som kan trösta henne.

Det är morgonen på dagen för tävlingen med stort T. VM-testet! Betty ligger på sängen och läser brevet igen, och tänker på Magnus bruna ögon. Sedan fokus på frukost, knyta skorna och ta rätt beslut i skogen.

Loppet går som planerat, hon håller reda på utgången från kontrollerna, det är där tiden finns att hämta! Hon vågar inte köra riktigt full fart för det är ändå rätt så bevärlig orientering. Men, det går bra, och känslan är skön! Vid varvningen är hon lite för långt från publiken för att höra vad de ropar, men speakern uppmärksammar henne hör hon i alla fall. 

På tredje sista kontrollen åker koncentrationen iväg lite, inte på Magnus, men det blir en liten bom i ett grönstreckat område. Det går kanske 15 sekunder men det är inget hon bryr sig om då Betty hejas på av laglednarna och de som redan sprungit. Hon kastar sig över mållinjen, och känner först då efter. Det måste bara räcka till VM-platsen!

Dags är dax för avresa mot VM-testerna. Bettys stora mål! Hon ska klara av dem, det har hon satsat på länge, och nu stod det i tidningen också igår. Innan de åker träffar hon Magnus för första gången på länge. Han ger henne ett brev men åker inte med.

Hon tvekar om hon ska läsa det men han visar att hon bara ska det med sig. När hon senare på kvällen packar upp på login hittar hon brevet. Efter en kort tvekan öppnar hon det. Det är bara ett papper och hon läser försiktigt. Det står några mycket bra om att hon ska ha "Fokus på orientering, rätt riktning ut från kontrollen och sen är du med!"

Kvällsjoggen känns lätt och skön. Betty somnar snabbt med ett mycket gott självförtroende!

Tidningsrubriken blev "Betty tror på VM". Hon fick till en hygglig intervju till slut och man kunde läsa att trots hennes nya skada så verkar det nu lovande, och dessutom har klubben har en ny tränare! Hon kände att skadan var nog inte så allvarlig, utan nu kändes det mycket bättre. Så artikeln i tidningen stärkte henne och det kändes ganska bra nu, trots det som hände. På kvällen fikar hon med några klubbkompisar.

Det ringde i telefonen. Det var sportreportern från lokaltidningen som ville ha lite kommentarer och göra en kort intervju. De brukade alltid göra lite förhandsgrejer när det var VM-tester på gång.

Betty bara kände "NEJ!" Vad ska hon säga? Det var inte långt till testet och hon borde vara i toppform, hon borde kört intervallupplägget som hon planerat och inte bara lufsat långpass som det blivit sista dagarna. Knät hade i och för sig mått bra av de långa lugna passen men farten, var är den? Allt kändes bara som en stor suck.

En mental baksmälla väcker Betty. Senare på dagen meddelas att Magnus är sjuk så träningen är inställd tills vidare. Hon har ingen lust alls att köra de där intervallerna som var planerat när hon satte målet att ta sig till VM genom att klara av VM-uttagningen. Hon tar på sig lite extra kläder och vätska och tar ett långpass i motionärstempo.

Och ingenstans syns Magnus till.

Ikväll var det dags för styrketräning. Betty träffar Magnus som ska hjälpa henne med lite speciella och något försiktiga styrkeövningar för knäts rehabilitering. Lite uppvärmning på motionscykeln, de cyklar på varsinn och de pratar lätt med varann. Magnus ber Betty lägga sig ner på mattan och de inleder passet. Hon tar i så pass att hon inte känner nån smärta. Magnus håller emot när hon ligger på mage och försöker böja upp benen. Varje övning verkar det som att de kommer närmare varann. De hinner inte allt för många övningar, som sker i tysthet, så kysser de plötsligt varann intensivt! Betty bara famlar i känslorna, och Magnus under hennes tröja, och in under sport-BH:n... De trycker sig tätt mot varann och hånglar hett!

Plötsligt bara rusar Magnus därifrån, han springer ut ur klubbstugan och försvinner. Förtvivlad försöker Betty göra nåt vettigt av resten av passet, men tankarna mal, vad hände, varför sprang han iväg, har de förstört något nu?? Betty somnar sent den kvällen med röda ögon som ingen ser i mörkret.

Det var oerhört kul även idag på träningen, Betty höll god fart och genomförde den på bästa tänkbara sätt. Hon kände sig snabbare än på länge, kanske snart någonsin? Nye tränaren Magnus var oerhört nöjd men insatsen och berömde och peppade, precis det som Betty behövde höra. Hon fick även lite mer teknikråd innan träningen. Men det där knät som spökat, det märktes plötsligt mer, och på slutet av banan så kom helt oväntat en bristning bakom knät! Paniken var det värsta, inte smärtan. Kunde starten på VM-kvalet vara hotat?

Här kan det finnas fog för att misstänka att jag enbart är ute efter att häckla Mosgubbesidans läsare för deras benägenhet att dra på sig något som lär heta våtsockar, dessutom långt innan termometern ens har snuddat vid långkalsongsgränsen. Så är nu inte fallet. Jag ska nog kunna dra upp ytterligare några pinsamheter.

 

Hur som haver så har jag observerat att sidans läsare hyser ridderliga drömmar om att få deltaga i diverse prov av mandomskaraktär. Stolleprov, skulle de också kunna kallas av den ofine. Allt som oftast hindras så klart deltagandet av ålderskrämpor, sjukdomar, dekadens, diverse simuleringar och undanflykter eller helt enkelt brutalt uppvaknande från fåfänga drömmar.

 

Ett sätt att råda bot på sådan livsföring är att delta i en slapp tävling, som dock för utomstående framstår som både påfrestande och mannamodskrävande. Jag vill då rekommendera de duktiga Stockholmsbornas trevliga Vikingaränn. Ett lopp som de oinitierade tror samlar riktiga karlar av alla de slag. Genomtränade praktexemplar som motas ut på en åtta mil lång, monoton och ojämn kamp mot sträva, omedgörliga isar i bitande kyla. Alls inte! I verkligheten är det rena söndagspromenaden och det är här den glade mosgubben har sin chans. i alla fall han som bara har tränat i fantasin. Isen är hal, så det går i stort sett av sig själv. Det är bara att ge sig ut och hoppas på medvind för att få en ännu behagligare resa.

 

Utrustning: Klappskridskor i kryptonit med special-flourslipning och superdräkt? Nej, bara köp nån billig skit på Stadium. Glöm inte våtsockar och våtdräkt i händelse av plurrning.

Träning: Träningsläger med/utan brännvin, specialträning och formtoppning? Nej, isen är så hal att det går av sig själv, som sagt var.

Kost: Uppladdning med gröt, ljummen filmjölk, sirapslimpa och tubost? Ja, det är väl normal kost alla dagar. Det ändrar vi inte på.

Förläggning: Hårt underlag, med snarkande gubbar, knarrande gympasalsgolv och distinkt doft av tigerbalsam och nervösaskitan? Det går lika bra att bo på hotell.

MOS-Fest efteråt: Nej, före.

 

/PM (som faktiskt får erkänna att det var våtsocksblött och riktigt jävlar jobbigt med usel is när jag körde, men det var bara ett undantagsfall)

Nästa träningsdag i klubbhuset kommer en överraskning! En ny kille syns till, nyförvärv? Nej, det är ju Magnus, en gammal klubbkompis faktiskt. Han har inte synts till så mycket på bra många år. Magnus slutade med orienteringen, satsade mer på MTB-O och syntes inte till så mycket. Redan efter tre år tyckte ha det blev för slitigt, han satsade på familjeliv med flickvännen. Men nu får Betty höra att för två år sen lämnade hon honom efter två års förhållande, med hennes tränare!

Men Magnus har nu bestämt sig att ge tillbaka till klubben genom att komma in som tränare för den lilla skaran i klubben som satsar hårt. Det är främst Betty då, men det är ju några till också. Betty springer extra snabbt på kvällens träning! Tränaren följer ju upp!

Betty känner idag av en känning i baksidan ena knät, lite av en gammal skidskada kanske? Den har spökat lite av och till genom åren, men normalt sett inget problem. Hon tänker att det är väl de extra hårda träningen nu inför uttagnignstävlingen som påfrestar... Skadan då? Jo, hon åkte en del slalom med föräldrarna när hon var liten. Så klart busades det lite i offpisten, och en dag med mycket lössnö så kraschade hon rätt så lindrigt, men pjäxan löste inte ut i tid och vred till knät lite väl mycket.

Den tekniska träningen har oftast blivet ungefär samma som hon lärt sig under gymnasietiden. Många specialövningar, men nu när hon inte har såna mängder ledare som hänger ut och gör i ordning allt så tvingas hon tänka till mer. Hon gör egna övningar som inte behöver så mycket "fix", utan mer att bara fara ut och köra i skogen. Men på träningen fick hon höra av klubbens elitledare att hon snart kommer få en god nyhet! Vad kunde det vara...?

Dagens träning och många andra dagar är för Betty tuffa intervaller, nu fyra gånger per vecka. Hon tänker sig klara av kvalet om hon bara får upp farten lite. Det blir korta snabba på asfalt, men också orienteringsintervaller. Egenlagda banor i skog, fast mest i lättlöpte så klart. Målet med satsningen är medeldistansen. Förutom farten så är det ett tekniskt problem också, det är riktning ut från kontrollen som är en svaghet. Så medeldistansintervallerna bygger mycket på att träna framförhållning så att utgången blir bättre.

Betty är 23 år och hon vill bli världsmästare i orientering, denna ädla tuffa idrott. Hon har tränat länge, så länge hon minns, och nu har målet formulerats klart i hennes huvud. Hon MÅSTE bara komma till VM, och det ska ske genom att gå bra i testerna. En månad kvar dit, och mycket förberedelser, både mentalt och fysiskt. Hon är med i landslagets B-grupp. Dagens träning är en medelbana med mycket tekniska moment, och en lång del efter som är lite långsträckor bara med mest stigvägval. Kroppen svarar fint!